- "Nannaaaaa? Vill du äktenskap?"- "Mmm..."- "Men du har bara inte hittat din idealman?"- "Ja, så är det väl. Fast mest vill jag ha en god vänskap. Men du kan ju be till Gud att han ska sända en sån man."- "Okej! Och du kan be att jag snabbt får komma till Tyskland."Julannandag hemma hos mig med två tonårsflickor och brödbakning. Och på vägen till metron gick vi i armkrok och sjuttonåringen fortsatte:- "Nannaaaaaaa. Jag är så glad att ha dig. Efter att vi lärt känna dig känner jag mig inte så ensam längre. Jag blir glad när vi är tillsammans."Och med det känns det som att jag fick vitsord 10 på julbetyget. Och det känns värt det att fortsätta.
Det började i våras. Min kropp var så nedgången, mitt ansikte fullt av röda prickar (vuxenacne kallade dermatologen det) och min mage behöll allting. Jag var desperat. Jag hade ju redan slutat med vete och nu eliminerade jag typ allt från min diet. Levde på riskakor och bananer och kaffe. Och sushi. Inget hände på tre månader. Jag googlade och googlade och på den vägen kom jag i kontakt med råkoströrelsen och matens betydelse för kroppen och sinnet. Jag lärde mig att mina humörsvängningar och stundtals djupa dalar definitivt hade att göra med vad jag åt: 90% av lyckohormonet serotonin produceras i tarmarna och 70% av immunförsvaret finns i tarmarna.Min "vuxenacne" gick minsann inte bort av nåt vaccin, som dermatologen gärna skulle ha tvingat på mig, utan med hjälp av gröna drinkar. Jag hade inte hållit på länge förrän min kropp började tycka om att göra sig av med resterna, jag blev piggare och min hy föryngrades. Som en mirakelmedicin! Men det allra största undret var att Nanna som kämpat med ätstörningar sedan nio-årsåldern för första gången så där riktigt på riktigt trivdes i sin kropp utan att sluta äta! Nånting hände liksom i min hjärna!Med några månader utan de gröna drinkarna har jag sett tillbakagången. En svullen kropp, en trött kropp, en kropp som inte vill göra sig av med gifter (utan de vill tränga ut genom hyn och ger utslag och finnar). Så det kändes som en prioritet att köpa en mixer, även om detta nu var en kompromiss. Allra helst hade jag velat ha en ordentligt blender, men jag försökte vara förnuftig och gick efter det mer mångsidiga alternativet, även om den inte gör så bra smoothies.
Idag blev jag så otroligt ledsen. Där stod jag på metron med fyra huvudduksbeklädda tjejer som borde ha varit fem. Egentligen var de ju sex, men en har lämnat oss. Bara för Tyskland, men ändå. Jag stod där och kämpade lite med tårarna vid tanken på att jag aldrig skulle få se Norieh igen. På samma gång undrade jag om de skulle bli stoppade och hur det var med deras papper. Det är sånt jag inte frågar. Men när vi kom hem till mig fick de ett samtal. Norieh hade inte lyckats. Bitterljuvt för mig. Önskar dem inget hellre än ett bättre liv, men jag fäster mig ju vid dem!Jag är så tacksam att få ha detta jobb. Världens bästa jobb. När jag gick till metron för att åka och möta flickorna i centrum funderade jag på varför jag gör det här. Och jag kan bara tänka att hemma i Norden är livet alltid gott. Mer eller mindre. I Afrika, i Grekland och bland flyktingarna har jag märkt att livet har sidor som aldrig visar sig i Norden. Och i en värld som är ond, mer eller mindre, vill jag med allt jag är och har ge lite godhet.Tända några ljus.Skapa lite hemtrevnad.Ge tre kindpussar.Krama några tonårsflickor utan familjer extra hårt.Göra lite väldoftande julpyssel.Möta folks blick, le och säga chosh amadi.Ringa och fråga om de kom hem ordentligt.Bara för att göra nuet ett snäpp bättre. Och kanske även framtiden. Mer eller mindre.
Förra söndagen skulle jag baka en avskedskaka till Daniel från Korea och Andreas från Finland, som båda lämnade oss på samma dag. Jag hade sett ut ett bra och billigt recept på en kokoskaka som jag och kollegan köpte ingredienserna till vid besöket på Makro där vi köper all mat till centret. Jag tog receptet gånger tio så att det säkert skulle räcka till en liten bit var åt 200 människor. Jag hade hjälp i köket av vår gourmet chef till volontär som tyckte att smeten inte såg ut att vara tillräcklig när den väl skulle på plåtarna.Utan att veta att kakan skulle få ett kokostäcke på sig om en liten stund, gjorde han sin bedömning och i ett svagt ögonblick lät jag honom bestämma. Kanske för att prove a point. Tro inte att du vet allt och fatta inga beslut när du i själva verket inte har en aning om helhetsbilden. Resultatet blev en bamsekaka med väldigt tjockt kokosskikt. Som bara räckte till dem som kom på gudstjänsten. Det är okej. Inte för att gourmet kocken insåg sitt misstag, men kanske det är lite så här med Gud och mig emellanåt. Lita på att Han vet hur kakan ska se ut i slutändan.
Tonight it was like it finally dawned on my Greek teacher that there are three women in the class that have been in Greece less than three months - compared to the rest who has been here είκοσι δύο, δεκατέσσερα η πέντε (22, 14 or 5) years. I guess because now we know enough to answer the question "how long have you been here" - which might be the most useful phrase ever, especially when working with refugees and studying Greek with immigrants.Last week we learnt the abbreviations μ.Χ and π.Χ. This was one time that my sweet Greek teacher took to English and she explained how the first one is after Christmas and the other one before Christmas. Yup, in Greece Christmas is that important, clearly.But she also explained that we use little m and p and big X, because Χριστός - Christ - was "the God". And so I wanted to go "preach it, sister!" Some people still have revelation.
You know the story. The famous Danish tale. The little duckling who is so ugly and of whom is made fun of by his siblings. Who is grey and clumsy. And one day he grows up. And he sees himself - gracious and beautiful and so much more majestic than he thought. Not at all what he sees around him or what those around him tell him, but his true self....I urge you to live a life worthy of the calling you have received ... become mature ... attaining to the whole measure of the fulness of Christ ... to become in every respect the mature body of him ... (Eph. 4:1, 13, 15)Mature in Christ means knowing who we are in him, that the fulness of him dwells within us. No more an ugly duckling, but a majestic swan, sailing the seas and soaring on high.
Jag måste säga att det är en ganska avskräckande och ödmjukande (i verklig brist på ett passande ord) att stå inför en grupp tonårsflickor punkt. Att de dessutom bär huvudduk av det striktare slaget och någons storebror sitter på behörigt avstånd för att se till att allt går korrekt till, gör det inte desto mindre skrämmande. Eller att vi befinner oss på ett missionscenter. På sju elever måste jag undervisa fyra olika nivåer. Lillasyster drog åter parallellen till Dagsmark skola, då en grupp hade handarbete och den andra matte i samma klassrum. Allt går. Man måste bara vara väl förberedd och väldigt på alerten. Det är jag inte alltid, men det känns otroligt bra när någon avfyrar ett brett leende mot mig och jag inbillar mig att jag är på väg att vinna deras gunst. Idag berättade jag att käraste konstnären Anna är på väg från Finland och kommer hålla en konstworkshop nästa vecka. Det verkade de gilla extra mycket. Och ja, jag vet att Anna är sjuksköterska, men jag måste ju höja förväntningarna lite. Känner att vi är på väg nånstans och att arbetet utvecklas. Det är så spännande att jag knappt kan sova.
Det är tydligt att undervisningsmetoderna i Grekland inte har ändrats nämnvärt sedan de gamla grekerna. Samt att finskundervisningen i det finländska gymnasiet bygger på dessa samma uråldriga principer. Så då lär man sig uttalsregler (utan att veta vad ett enda ord betyder), man lär sig verbändelser i alla personer (utan att kunna använda dem i en vettig mening), alla artiklar (och de är många på grekiska), samt alla siffror upp till hundra (som inte följer nån regelrätt ordning á la svenska) - allt på en och samma fredag.Flashback nummer 2 till gymnasiefinskan ("Det ringer alldeles för många klockor," sa lillasyster) är att alla i min klass redan har bott här i 14 eller tolv år, så de kan redan prata flytande - typ som att ha finska med de tvåspråkiga som sitter och säger "så här pratar man inte i verkligheten". Om läraren svarar att man måste kunna det riktiga högspråket vet jag inte, för jag fattar ingenting. Men jag har ju lärt mig siffrorna så jag vet ungefär vilken sida i boken vi är på.Flashback nummer 3 är att om man inte svarar tillräckligt snabbt fyller läraren i och så är det alltid Valentina och Fotini från Ukraina respektive Ryssland som får läsa de otroligt meningsfulla dialogerna. "Hej. Varifrån kommer du?" "Jag kommer från Schweiz. Var bor du?" "Jag bor i Pagrati. Jag är singel."Det känns tryggt att Jesus blickar ner med sina blå ögon från ikonen som hänger över svarta tavlan i det annars totalt tomma klassrummet. Och så finns ju Karolina från Moldavien som ser ut som ett skrämt rådjur. Hon kan inte heller nåt, så det tar jag som inbjudan till att lära känna henne. Vi brukar ju stå och vänta på spårvagnen tillsammans.Jag knöt även an lite till en egyptisk kvinna genom att visa min Jesus-den-gode-herden-bild jag har i min plånbok. Det var när jag såg att hon hade en helgonbild som bakgrund på sin telefon. Så nu tittar hon alltid extra på mig och hälsar. En gång var det en kassörska som såg den bilden och sa att hon gillar personer med såna bilder för...
I love it. Yesterday in our service the pastor was preaching on the holy communion. This is always the time I'm afraid that I'll be encouraged to remember my sin, but not so with this awesome man, whom I get to call my co-worker. No, this man always brings us back to in Jesus. And so he reads from Hebrews 10.For by a single offering He has forever completely cleansed and perfected those who are consecrated and made holy. (Verse 14.)Hah. There is not much arguing with "forever completely". Pretty strong words. And so he asks us, "Do you know how glorious you are?" And I see how uncomfortable it is to some, but I know this is the truth that sets people free to live a better, worthier kind of life. I know this is the truth that sets people free from the desire to visit our neighbors (the brothels). I know this is the truth that will help the people without a home upgrade their lives. I know this is the truth that will make people treat each other better - like kings and queens.Not what we have thought of ourselves, but our true identity. I am perfect and glorious.
Man ser mycket poliser runt kring Aten. Vilket ger väldigt olika vibbar för olika människor. En amerikansk kollega från Sydafrika som hälsar på tycker att man känner sig så trygg! Mustafa å andra sidan fick sina framtänder utslagna vid ett tillfälle - för att polisen ville märka honom.- "Varenda gång jag kommer från Omonia stoppar polisen mig och frågar efter mina papper. I söndags svarade jag på grekiska att jag är amerikan och att jag är på väg till kyrkan. Och så sa jag 'Let's go together!' Och då lämnade de mig i fred."Min stilla undran är om det ens är lagligt för polisen att bara stoppa någon på gatan och fråga efter deras papper. Och sen vet jag att amerikaner har otroligt svårt att få visum till Grekland. Bättre går det för kanadensare.
Jag har beslutat att slå vakt om mina lediga dagar. Eller kalla det "tid att vara spontan". Det är ändå det som jag är bäst på. Två gånger de sista två dagarna har märkliga möten skett för att jag har följt en ingivelse. I torsdags när jag tog spårvagnen till min grekiskalektion for vi förbi Starbucks i Nea Smirni. Eftersom mitt kaffe var på upphällningen tänkte jag att jag ska stanna till där på vägen tillbaka. Så det gjorde jag, trots att det var lite sent och jag var trött. Där blev jag sedan i två timmar, eftersom jag bjöds på te av en grek bosatt i Puerto Rico. Mycket amerikansk trots sin starka accent. Thanos handlar med smycken, men där satt vi och delade livet.I lördags var jag på upptäckarfärd genom Atens Montmartre, kallad Plaka. Förtjusande små gränder, gamla hus, inbjudande caféer och restauranger, små kyrkor, butiker som säljer prästskrudar och rätt folktomt den här tiden på året. Egentligen skulle jag leta rätt på Paulusgården där Svenska Kyrkan träffas - ifall jag någon gång skulle ha tillfälle att gå dit och äta en kanelbulle. I något skede visade min GPS att jag skulle ta till vänster, men jag tyckte höger såg bättre ut. Ett fönster fullt av guld lockade mitt intresse något kvarter senare. Det visade sig att tre hantverkare jobbar med 22 karats guld och gör replikor av gamla grekiska smycken för hand. Det fick jag veta efter att en äldre herreman tilltalat mig på franska. (När jag frågade varför han pratar med mig på franska sa han att mitt hår ser franskt ut, och det tog jag som en komplimang.) Under 45 minuter fick jag det bevisat för mig att jag måste tillbaka till universitetet. Kostas är en musiker som sadlat om och som vet mer om Finlands historia än jag och som dessutom kunde påminna mig om en hel del av ortodox teologi. Själv kunde jag bara lyssna i förundran."Jag ber och jag går till bekännelsen, men jag har många tvivel. Vad jag kan tro på är dock att Gud är kärlek," avslutade han vår konversation och jag kände det som att jag hittat en s...
I Sydafrika la jag mig till med den billiga vanan att vaxa överläppen. Ja, jag kan säga det helt öppet. Jag menar, man får ju höra det från barnamunnar att man har mustasch och om det ändå bara kostar 40ZAR så är det väl lika bra att slå till. En gång varannan månad sisådär. Sen blev det förstås kris när jag var i Stockholm i somras, så jag svängde snabbt in på en salong. 225kr, tack! På min nya gata lär läppvaxningsdamen dock få besök av mig igen, 6€, parakalo!Det kan man ju känna sig lätt lättad över. En annan sak är att jag har skaffat månadskort, och känner mi så integrerad i storstadslivet. Och lättad också att inte behöva köpa biljetter hela tiden. Inte för att kontrollanterna någonsin besvärar mig. Har de ett sjätte sinne? De bara vet när någon plankar eller om man är laglydig. De är dessutom ute rätt ofta, men det är som att jag vore luft för dem. (Jag klagar inte.)Mitt fina passfoto (som är väldigt retuscherat, inte för att jag är gammal utan för att jag var genomdränkt av ett skyfall) fick jag nio stycken för 5€ i en pakistanbutik, som också kunde ha försett mig med resväskor, elektriska apparater, barnleksaker och guldklockor. Det är höjdpunkterna när man hänger med flyktingar. De vet allt om en stad. Det vill säga, de vet var man får billiga passfotografier där de retuscherar på samma gång.Det finns andra priser jag skulle vilja nämna, priser som får det att skära i hjärtat och priser som gör att man skulle vilja ruska om någon. Men det får bli någon annan gång.
Jag har inlett inläggningen i mitt nya hemland. Vi startar med gurkor enligt judiskt recept.1. Gå till lokala marknaden. Köp gurkor av odlaren själv.2. Gå förbi en butik som bara säljer glasburkar till billigt pris.3. Tvätta bukarna, och döda alla eventuella bakterier genom att sätta glasburkarna i ugnen på 100 grader en liten stund.4. Koka locken.5. Köp vitvinsvinäger, bra salt (t.ex. Himalayasalt från den närbelägna eko-butiken), enorm vitlök och ett knippe dill.6. Lägg dill i botten av burken med tre klyftor vitlök, skurna på mitten.7. Fyll burken med gurkor till bredden och höjden.8. Trotta ner lite mer dill och tre, fyra vitlöksklyftor.9. Fyll med 4,5 dl vatten, 1msk salt, 2 msk vinäger (tre för krispigare gurkor).10. Et voilá! Ställ burken gärna i solljus (något som jag inte har, trots boendet i Grekland) i minst fyra dagar. Avnjut till exempel på rågbröd med ost.Busenkelt.
- "Imagine. All through the pregnancy my wife hated that child," he said as we were watching beautiful Mobina playing with her 4-month-old daughter. "And do you know she was born three weeks late? Even the doctors were amazed and asked me how it is possible. Why should they ask me that when they are the professionals!"- "But she waited until the day after we got our red cards! Without the red cards we would have had to pay over a thousand euros. She was born the day after we got our red cards."I was invited for a traditional meal. Sitting on the floor, eating fruits and later delicious rice with chicken. My host was telling me miracle upon miracle. Friends say they have never seen him worry.- "Last winter we stayed in Alexandria park, but for the last six months we have had this apartment." I'm looking around the small room where I am obviously sitting on the bed that the whole family share together - the floor. Two boys, seven and four years old, tease each other terribly. There is a tiny kitchen and a pink bathroom. The neighborhood is nice, though.- "One day I met a Greek lady. She asked me where I was staying. She was shocked to learn that I stayed in the park. She asked me if I was alone and was even more shocked when she heard that I have a family and a pregnant wife. She wanted my contact details and a week later she called me and said she found this apartment for us and she paid for the first four months. She was an angel."
It is like I don't dare believing it. How good and prepared it is, I mean. While still in South Africa a few people had "words" for me how Jesus would do everything for me in Greece. Darling Suné talked about Mark 14 and how Jesus had prepared everything for his disciples. Everything was as he has said.And now... I can hardly discribe it. An apartment was waiting for me. People were waiting for me. Without an effort I have made friends. Jesus is so faithful.And last Sunday my co-worker was preaching over - Mark 14! What an amazing confirmation. This Jesus who already did everything for us, continues to work out our lives. Because he delights in us. (Ps. 18.)
"När vi går ut med flyktingar kan du ju sen betala för hälften," var det någon som tyckte. Jag blev otroligt provocerad, men insåg sen vilken synvinkel personen såg på mig ifrån.Så många dilemman som jag inte har svaret på och det spänner till i mitt huvud. Amerikaner och européer som kommer hit för att hjälpa och betjäna flyktingar och glömmer pengarna hemma. Missionärer som bor i dyra gamla hus i Kifissiá och betalar €10.000 per barn i skolavgift per år, får grekisklektionerna betalade av sin utsändarorganisation, men kan inte betala en metrobiljett åt en som inget har. Missionärerna som kör Atens finaste bilar.Och så har vi flyktingen, som lever på €300 i månaden och som tar ur sin egen ficka för att göra maten lite extra god vid den afghanska gemenskapen på lördagar. Som gärna hjälper till att betala för att barnfamiljen ska få gå till spelcentret och glömma sina bekymmer för en stund. Eller när vi sitter på ekumeniskt lovsångs- och bönemöte och en kollekt tas upp för Syrien, och jag ser våra flyktingpojkar ta fram sina mynt och offra för andra som har det svårt - då brister det rejält för mig.Hur kommer det sig att de som har lite gärna delar med sig, och de som har så det räcker eller för mycket gärna pantar på pengarna? Vad är det för mekanism?Det har spänt till riktigt ordentligt i mitt huvud på sistone. Det är de vanliga grejerna när jag måste konfronteras med tredje världen och västvärlden på samma gång. Och sen försöka hitta mig själv någonstans. Det är inte så lätt. Men när jag tänker på att Jesus gav sitt allt för mig, så har jag en aning om min egen riktning.
Jag har fått min andra vän! Vad var det nu jag sa att jag skulle fokusera på under det första året? Ah.1) vara hängiven bönen 2) lära mig språket 3) skaffa lokala vänner.Efter en vecka är saldot för nr. 3 alltså två. Om jag nu kan räkna min hyresvärd(inna). Men hon bjöd ju in mig på stafili glikó och visade mig alla sina fotografier. Det är henne jag kommer lära mig grekiska med. I'm telling you!Men igår blev det en tur till en bar i det fashionabla Kifissiá, ändhållplats på gröna linjen. (Ja, jag tycker att barer är helt rätt ställe för en missionär, och jag fick mycket riktigt berätta vad det innebär att vara galet troende.) Och jag fick höra att de enda greker som riktigt super till är kretensarna, vilket påminde mig om vad som står i Titus 1:12. Att de är gLupi-itaren, med andra ord. Guds ord är sant 2000 år efteråt! I detta fall på ett synnerligen negativt sätt, men dock.
Idag fick jag mig en skopa avsky för missionärer som tar foton döpandes muslimer men inte lyfter ett finger för att hjälpa dem i deras nöd. Alltså skopan gällde inte mig. Nej, jag har ju kommit hit för att ge skolgång åt barn och undervisa - inte för egen vinnings skull. Det var ju ett fint hedersomnämnande! Ingen vill bli betraktad som ett omvändelseobjekt.Idag hade jag även lektion 1 med tre adepter. De ska samtidigt lära sig engelska och lära sig undervisa engelska.Och väskorna mina får ännu stå tillbaka för det nitiska städandet - kackerlackorna har för all del hjälpt mig utvecklas som städerska (allt ska skrubbas och steriliseras), som diskerska (ingen gammal disk i diskhon här inte!) och som soputbärare (i tjänst varje dag). Jag har alltså inte packat upp, men nog hittat till Atens Stockmann, som heter Attica. Fast här säljs franska haute couture märken som jag i min bushtillvaro glömt existerar. Så inte riktigt Stockmann ändå.Min tillvaro denna första vecka som Atenbo i ett nötskal. Ja, och så diverse jobbrelaterade möten och kontaktknytande förstås!
Jag efterlyser att ett flygbolag från Mellanöstern öppnar en rutt Helsingfors-Aten, möjligtvis Stockolm-Aten. Jag menar så att man skulle få uppleva lite gästvänlighet ombord! Det vill säga ett gott mål mat, gratis dricka och sånt. Inte "var-vänlig-och-betala-en-smärre-förmögenhet-för-en-torr-wrap". Som tur är blev jag avvinkad med en utomordentlig afghansk matlåda för tre, som jag inmundigade helt på egen hand just innan ombordstigning. Min alldeles egen gästvänlighet från Mellanöstern. (Tack Sara.)
