En räddad jul.

Jag tycker inte om julen. Jag förknippar den mest med stress och ouppfyllda förväntningar. Så jag tänkte försöka undvika julen i år. Istället var det som hände att Gud försåg mig med en familj i Brasilien – helt i enlighet med Mark 10 om att de som lämnar familj och hus och åkrar för Jesu skull ska få hundrafalt igen i den här tiden. Människor som jag dessutom är släkt med. Så därför var det självklart att jag skulle vara hos dem över julen. På julafton firades jul i svensk tradition och på juldagen i italiensk tradition med pasta. Själv gick jag alldeles upp i att hjälpa dessa stackars utlandssvenskar i att göra deras jul så svensk som möjligt.Så kan det gå mitt i lussebullsbakandet att man bestämmer sig för att hålla sig till nordiska jultraditioner i fortsättningen. Gud är förunderlig i sina sätt att försona sina barn.

Cristo Redentor do Corcovado.

I helgen som var besökte jag och en väninna Rio de Janeiro – något som jag är väldigt nöjd med att vi gjorde för en vistelse i Brasilien är sannerligen inte komplett utan att ha upplevt denna spektakulära stad! Vi gjorde förstås en tur upp till Jesus-statyn – en mindre lyckad upplevelse eftersom bergen runt Rio denna dag var klädda i moln. Så vi kunde inte se Jesus ansikte och oftast inte hans kropp heller. Jag visste att Gud hade något att säga, för hela händelsen stämmer så väl in på mitt och många andras liv just nu. Varför kan vi inte se Hans ansikte? Varför döljer han sig? Varför manifesterar Jesus sig inte? Var är hans härlighet?Nästa morgon låg jag i min säng och lyssnade på en undervisning av Joyce Meyer. Hon inledde med att tala om Mose och hans desperation efter att få se Guds ansikte. Som välbekant är, svarar Gud att ingen kan se hans ansikte och leva, men Gud lovar Mose att han ska få se Guds rygg. Varför? Joyces svar var att Gud lovar oss gott, men vi vet inte när Han smyger sig på oss för att överraska oss – och därför ser vi inte hans ansikte. Men vi kommer att se Hans rygg efter att han har visat sin godhet och Han säger till oss “vad var det jag sa!!!”Gud säger… Lita på mig. Förtrösta. Håll kvar i hoppet. Jag väntar på tillfällen att visa dig godhet. Även när du inte ser mitt ansikte, när du inte ser mig, så är jag där och jag förblir densamme, men du måste lita på mig.

I snöyran.

För två år sedan runt den här tiden var jag ute och körde i min bil på Yttermarksslätten. Det var en av de där kvällarna när de sagt på radion att man inte skulle gå ut på grund av snöovädret. Men jag ville hem till mitt mysiga hus med kakelugnarna. Det var mörkt. Det var ett tungt snöfall. Det blåste. Väldigt mycket. Och Yttermarksslätten var lika platt och stor som vanligt. Vilket betyder att vägen var helt översnöad och jag såg ungefär en centimeter in i mörkret och snöfallet.Då talade Gud till mig.- “Nanna, så här är det i livet ibland. Du kommer inte alltid att se vägen. Men du vet vart den går. Och du måste fortsätta, fortsätt sakta sakta ut i mörkret. Vrid upp värmen i bilen och njut av musiken på stereon och fortsätt sakta köra.”Och idag påminde han mig om vad han sa då, för det är nu som jag behövde höra det.Det är så lätt att börja göra upp sina egna planer när vi är i det där mörkret. Så lätt (särskilt som kvinnor) att börja kontrollera och domdera. Men Gud säger: tyst och stilla förtröstan. Släpp taget om kontrollen och ditt sätt att göra saker på. Låt mig föra dig. Tänd inga lampor, det leder bara till förvirring. Vänta tills jag tänder ljuset. Var stilla och vet att jag är Gud. Jag ska bli upphöjd bland folken. Fortsätt gå. Mina löften står fast. Vad jag har talat förr står fast. Jag har dig i min hand.

Kopplingar.

När jag kom hit till Curitiba i södra Brasilien för en och halv månad sedan fick jag veta att mina Sverigesläktingar hade grundat en församling i just Curitiba. I samma veva fick jag veta att kyrkan där vi bodde startades av svenskar. Men Curitiba har ju tre miljoner invånare med många församlingar och många svenska missionärer. Så oddsen var inte så stora för att det skulle vara så som det faktiskt var: mina Sverigesläktingar hade grundat församlingen vi bodde i!Häromdagen inbjöds jag till deras hem och det kändes som att sitta vid min mosters köksbord och prata med min kusin. Dessutom fick jag Kalles kaviar!! Gunilla och hennes man arbetar båda som professorer vid universitet här och Helena, dottern – som är lika gammal som jag – arbetar på delstaten Paranás största tidning som utrikesjournalist. Hon var mycket uppmuntrad av vad jag berättade om turnén som vi just avslutat, men gav också det mer intellektuella perspektivet av Brasilien.- “Hoppas bara att tidningarna inte får tag på dessa berättelser,” sa hon.- “Varför inte?” frågade jag.- “För då kommer det bli ett väldigt rabalder om att det ni gjort är olagligt.”Jag som trodde att organisatörerna för turnén överdrev då de sa att detta antagligen kommer att vara sista gången det är möjligt att göra en skolturné i Brasilien där man kan predika i skolan. Och Helena var väldigt förvånad då hon hörde hur folket hade strömmat fram för att ta emot Jesus efter VARJE föreställning. Jag som började tro att det var normalt i Brasilien. Men allt är möjligt då den Helige Ande börjar röra vid människor!

En månad senare.

En månad senare.

En månad senare med två skolföreställningar per dag samt några kyrkor och parker har man hört det enkla evangeliet predikas lika många gånger. Det kunde bli tråkigt, men igår rörde budskapet mig fortfarande. En sak som folk ofta säger här på turnén i sin predikan i slutet av föreställningen är att när vi börjar tro på Jesus lägger vi inte bara till Honom till våra liv, utan – på skate-språk – vi gör en 180 – en helomvändning. Att vi inte bara lägger till Jesus till våra liv innebär att vi inte längre kör bilen, utan vi har gett nycklarna till Jesus. Vi tar inte bara emot Honom, vi ger våra liv till honom.Jag insåg bara att det inte är ett beslut vi gör en gång, utan vi måste göra det varje dag. Som att Jesus inte redan har sagt det! Det var ju det där om att varje dag ta på sig korset och följa honom… Att varje dag dö till våra tankar om vad livet borde vara. Att dö till min vilja. Mina drömmar. Och söka Honom och följa Honom. Nanna predikar och Ivan översätter.

Storm.

Jag kämpar med Gud. Oftast låtsas jag inte om det. Och jag vet ju att det bara är dumt att kämpa med Gud. Men troskrisen dröjer sig kvar. Särskilt i de arla morgontimmarna där mellan sömn och verklighet. Tänk att det ska vara så svårt att lita på Gud ibland.Jag hade en pojkvän från april till september. Det var jättefint, men förhållandet är över nu och jag förstår inte vad Gud menar. Häromdagen var det extra svårt, kanske för att de flesta på turnén känner oss båda och ständigt påminner mig om hur de inte förstår varför i gjorde slut. I bussen på vägen hem satt jag i min egen lilla värld när en flicka som jag inte känner så bra sa att hon bett för mig kvällen före och att hon fått en bild.I bilden hade jag hoppat fritt fall, men mitt ansikte visade rädsla för jag visste inte var jag skulle landa. Nästa bild visade hur jag landade – på en plats som var så mycket vackrare och bättre än jag hade kunnat föreställa mig, omringad av höga berg. Det var precis den platsen där jag var menad att landa. Ingen nödlandning. Ingen andra chans. Precis rätt.Men medan jag faller är det mitt val att antingen stanna i rädslan över hur och var och när jag ska landa eller njuta av färden ner i full förtröstan på att Gud har situationen under kontroll. Hans vägar är så mycket högre än våra vägar och hans tankar är större än våra.

Vilket häftigt rike.

Vilket häftigt rike.

Vilka häftiga typer de är, Team Extreme! Innan sina skolföreställningar brukar de be om kunskapens ord. Här i veckan fick de ett ord av Gud om några flickor som kämpade med homosexualitet. De berättade om det under föreställningen och mycket riktigt: två 13-åriga flickor kom fram efteråt. De var bästa vänner och eftersom ingendera hade pojkvänner hade de börjat experimentera med varandra. Nu funderade de på att inleda ett seriöst lesbiskt förhållande, men efter Team Extremes föreställning ångrade och omvände de sig och gav sina liv till Jesus.Vid ett annat tillfälle fick Team Extreme ett ord om att det var någon i skolan de skulle till som funderade på självmord. Också den här gången sa de om det under föreställningen och en flicka kom fram efteråt och berättade att hon sedan gårdagen hade planerat sitt självmord och att hon efter att skolan var slut den här dagen skulle genomföra självmordet. Istället gick hon hem med Jesus i hjärtat.Vid samma tillfälle hade Team Extreme fått ett ord om någon som planerade genomgå en abort. Ingen kom fram, men då Team Extreme Brasiliens ledare Bram Buitenhuis bad för en 14-årig flicka kände han att detta var flickan som ordet gällde. Så han bad högt om att hon skulle välja liv istället för död. Flickan gick sin väg, men kom sedan tillbaka.”Varför bad du så där för mig?” undrade hon.”För att du är flickan som funderar på att göra abort, eller hur?” svarade Bram. Flickan svarade jakande och de diskuterade hennes möjligheter. Bram som nu har sitt fjärde barn på kommande sa åt flickan att om hon inte vill ha barnet så kan han ta hand om det, bara hon väljer livet för barnet.Guds rike är häftigt.

Om en pappa.

Om en pappa.

Idag kom en flicka gråtande fram till oss efter en av skolföreställningarna. Hon berättade att hennes kompis hade gett sitt liv till Jesus på en av våra tidigare föreställningar. Vi hade bett med kompisen för hennes familj. Pappan var spiritist. När flickan kom hem hade hon berättat för pappan om Jesus och nu har han börjat gå med henne till kyrkan. Det fick vi veta idag.

Väntan.

Häromkvällen kom en av skate-killarna till mig.- ”Ge mig lite visdom.”- ”Om vaddå?” undrade jag.- ”Om livet.” Jag är ju faktiskt rätt mycket äldre än de flesta här, så jag antar att jag är berättigad att dela levnadsvisdom. Ha ha. Hursomhelst sa jag det första som kom i mitt huvud:- ”Vänta på Jesus, han kommer att handla.” Det visade sig vara precis rätt kommentar i rätt tid.Lätt att säga till andra, men faktum är att det är vad Jesus talar till mig konstant. I Ps. 106 berättas det om allt som Herren gjorde för israeliterna, men hur snabbt de glömde bort vad han hade gjort. Resultatet av deras glömska vad att de inte väntade på Hans råd i fortsättningen. Det som händer för att de inte väntade på att höra från Herren var en lång ökenvandring. Och sedan kommer de inte in i det förlovade landet DÄRFÖR ATT DE INTE TRODDE PÅ LÖFTET OM ATT HAN SKULLE TA HAND OM DEM!!!! Så dumt!!Och ändå finner jag mig själv där gång på gång. Tvivlande på att Han ska ta hand om mig. Hur ofta och hur många gånger har vi inte missat det förlovade landet för att vi inte väntat på att höra från Herren därför att vi inte litar på att han vill oss gott?

Bara tro!

Igårkväll låg jag och lyssnade på en ny skiva på min iPod. Där fanns den gamla goda sången “Jag har beslutat att följa Jesus”. Och jag måste bekänna att jag emellanåt är en av de där som klagar inför Gud på det ena och det andra… att vissa saker måste vara så svåra … att Han inte låter mig VETA vad som ska hända … att Han inte bara kan göra som jag tycker… När jag lyssnade på den där sången slog det mig med all kraft att det är HAN som har kallat mig – och inte tvärtom. Han har kallat mig och det är mitt val att följa honom eller inte. När Han kallade folk under den tid Han vandrade här på jorden hade han inga problem med att säga åt folk att gå hem om de inte ville följa honom. Om de tyckte att det var lite jobbigt eller om de hade andra saker som var viktigare. Jesus hade inga problem med att säga att om man ser sig om efter att man har satt handen till plogen så är man inte lämpad för Guds rike. Jesus hade heller inga problem med att säga åt lärjungarna att de var löjliga då det stormade och Jesus bara sov, utan att verka göra något åt situationen. Han säger faktiskt åt dem på skarpen att bara tro! Jag behövde höra det. Vill jag följa honom? Vart han än går? Vad som än händer? Ska jag lita på att han är den han säger att han är och att han gör vad han sagt att han ska göra?Jag har beslutat att följa Jesus …. och aldrig mer tillbaka gå.Jag följer korset och lämnar världen ……… och ingen väg tillbaka går.

Oh meu Deus.

Oh meu Deus.

Oh meu deus! som de utropar här i Brasilien. I söndags följde jag med skate-killarna till en skatepark i grannstaden San José. Jag skulle ta lite coola bilder medan de övade tricks inför våra shower. Vi hade varit där en stund när skateparken plötsligen töms, någon bjuder på Coca-Cola och sedan troppar alla coola killar av i riktning mot ett träd, där de sätter sig ner i ring, på sina brädor. Detta är ett BIBELSTUDIUM!! Ungefär trettio killar i åldrarna 13 till 30 delar sina vittnesbörd om ett förflutet med droger och våld och hur Jesus har förvandlat deras liv. Ja, inte alla, faktiskt. Några av de tatuerade killarna nämner inte Jesus, men de lyssnar ivrigt då den bästa av skate-killarna talar om Jesu liv, läser från Bibeln och alla böjer lydigt sina huvuden då det är bön. Till sist blir det kollekt (som går till att hjälpa de fattiga) och lite mer Coca-Cola. Själv är jag alldeles exalterad där jag sitter och känner att det här är kyrka på riktigt! Så glad att få ta del av det… att få bli insläppt i en kultur som jag trodde att jag bara skulle få se på från utsidan. …så tacksam till Gud att han kallade mig och att jag just nu får arbeta med att föra ut evangeliet på ett sätt där jag får använda min passion … och vara relevant för den här generationen. Och så är jag glad att jag köpte den där lite dyra märkesklockan i en surfshop i Sydafrika… Rätt accessoarer är viktigt. Marcos Pesch.

...och så Brasilien.

Ett år med resor kors och tvärs över vår jord… Och jag njuter av varje stund! Just nu är det Brasilien som gäller. Jag turnerar med Impact World Tour – som jag stiftade bekantskap med i våras i Sydafrika. Först har vi två veckor av förberedelser och min uppgift är att leda teamet i lovsång. Och så tar jag fotografier.Så tacksam till Herden, som leder ut på gröna ängar och till vattenbäckar där jag finner ro.Min bön har varit att få arbeta med människor som har samma hjärta och samma själ som jag själv… Och äntligen har det hänt. Jag kan vara mig själv och vara till välsignelse! Wow. I söndags undervisade jag om kallelse och mission i söndagsskolan för unga vuxna. Jag var själv lite förstummad över responsen och tårarna… Och på kvällen ledde jag lovsång i en församling som är grundad av mina svenska släktingar för tre generationer sedan! Vilket jag inte hade en aning om! Men det förankrar mig än mer till den här platsen… Så förunderligt.

Vad vill du?

- ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”Hela det här året, samma sak. Samma fråga. ”Vad vill du?” Så irriterande.Fast det började egentligen för länge sen, men nu är det som att jag inte kommer förbi den där frågan. Samma fråga som Jesus ständigt ställde till människor han mötte. ”Vill du bli hel?”Och jag vet ju inte!! Det är det som är så irriterande. Allt jag ville var att göra Hans vilja. Och nu kastar han frågan tillbaka.Han är ju den som ”fritt och för intet ger oss allting” men det börjar ju alltid med vår vilja. Vår fria vilja.Jag ska låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. (Upp. 21:6) Den som törstar. Som med kvinnan vid Sykars brunn. Jesus talade inte moral med henne, utan om hennes törst. Han ville släcka hennes törst.Vad är jag törstig efter? Vad är det jag vill att Jesus ska göra för mig?

Lite tomt.

Det har varit lite tomt på inlägg från min sida. Tror Haiti har varit lite överväldigande för min del. Men nu har vi farit därifrån och det känns naturligtvis märkligt. Och samtidigt skönt. Min kulturchock kom fram emot slutet. Jag var bara enormt irriterad över gropiga vägar, galen trafik, dammet, smutsen, frånvaron av elektricitet och rent vatten, de ofärdiga husen, att folk inte kan städa upp landet, människorna som inte lämnade en ifred, tiggarna…Men jag såg också en väldigt vacker nation med ett modigt och stolt folk. Även om haitianerna har get upp på sin regering och sitt land på många sätt är de samtidigt starka nationalister. Och ingen ska komma och berätta för dem hur saker ska göras! Våra flickor undrade efter att vi varit på en bönetur runt Port-au-Prince vad som egentligen skulle ändras i de flickornas liv som säljer sina kroppar för 10 gourdes (€0,20) utanför presidentens palats och som vi fick be med. Ja, vad är Haitis hopp? Men jag tänker på Finland och hur min pappa växte upp utan någonting och hur jag växte upp med tillgång till allting. På bara en generation kan mycket förändras.Och kanske det är just de faderlösa som ska förändra Haiti, för de hålls inte tillbaka av föräldrar med dålig attityd och dåliga värderingar. Be för dem och de som arbetar med föräldralösa.

Jordbävningen.

Jag undrar över det här landet. Och jag undrar över Guds domslut.Under den gångna veckan har vi kört igenom huvudstaden Port-au-Prince några gånger. Det är inte ett ställe man vill stanna länge i. Genom bussfönstren kommer lukter jag aldrig känt förr och som jag inte över huvudtaget kan identifiera ens. Obehagliga. En del av dem måste vara lukten av död. Folk bor i stora tältområden mitt i stan och husen är fortfarande förstörda. Inte alla dock. Alla regeringsbyggnader kollapsade – till exempel totalförstördes justitiedepartementet och med det alla ledande domare och åklagare och advokater. Bara damm kvar. Men mitt bland de fallna regeringsbyggnaderna finns en liten grön oas: det är Haitis största bibeldistributör. Huset har inte en skråma.Den centrala platsen för jordbävningen är en plats som heter Leogane – den förstördes till 95% och inte helt överraskande var det voodoo centrum på Haiti. Men i ruinerna av kyrkor ser man kors – upprätta och oskadda. Och det sägs att inte ett kors i alla kyrkor som drabbades har tagit skada utan står där och talar sitt tysta vittnesbörd.Några fakta som ju nog får en att fundera lite.

Land av olycka.

Så många barnhem. Vi har besökt en miljon barnhem över hela landet, känns det som. Vad är det med det här landet? Vad är det med de här människorna? Vad är det som gör att en mamma lämnar sina barn? Fler än en gång har det hänt att jag har tittat på en liten bebis i sin mammas famn, lett och sagt ”Elle est très jolie!” och mamman har tecknat åt mig att jag mer än gärna får ta hennes baby. En dag ute i en by satt en från vårt team med en baby i famnen och Mackendy översatte för mamman:- ”Pappan kommer att vara här strax, då kan ni komma överens.”Och alla dessa vackra barn i barnhemmen. Varför vill ingen ha dem? Varför vill ingen hjälpa dem? Jag förstår dem som har förlorat sina familjer i jordbävningen – som om inte det skulle vara hårt nog. Men alla de som är övergivna? Missonär Jan i Gonaïves förklarar:- ”Det finns inga känsla för relationer på Haiti. Troligtvis vill mammorna ge bort barnen för att de ska få det bättre, men de har inte heller emotionella band till sina barn. Det kan också vara att de erbjuder dig sitt barn för att kunna få igen något av dig.- ”En vän till oss som är läkare träffade en kvinna vars barn var sjukt. Hon ville att han skulle hela hennes barn, men barnet dog. Så hon frågade om han kunde köra henne till Port-au-Prince för att hon skulle få begrava barnet där. Han gick med på det, men när de kom fram anklagade hon honom för att ha dödat hennes barn, så hon kunde få pengar av honom.Det är inte utan att jag själv börjar känna mig alldeles värdelös, omöjlig att älska och tycka om, inte värdig att höra hemma någonstans. Och jag tvivlar på relationer. Finns det något beständigt? Även om det är verkliga tankar i mig, vet jag att det är del av krigföringen och att jag snappar upp ett hjärtskärande rop efter kärlek omvårdnad och föräldrar.

Fängelset.

Det roligaste hittills har nog varit att besöka fängelset. Med tillstånd och stämpel och allt! Fängelset i Saint-Marc är målat i en stark blå färg och vitt, polisens färger. Det är byggt i en fyrkant med en innergård. Runt innergården finns en cell för kvinnor, nio för män, en för sjuka och en för ungdomar. I varje cell bor kanske 20 personer. De flockas kring gallerdörrarna när vi samlas på gården. Här kommer de inte ut ur cellerna om de inte står på tur att tömma toalettbyttan i cellen. En gång om dagen får fångarna mat, men det förblir oklart för mig vem som kommer med maten eller vem som betalar.Vi inleder med lite glada afrikanska sånger och en efter en delar vi av vad Gud har lagt på våra hjärtan. I cellen närmast oss sitter männen med öppna biblar och ropar ”amen!” och andra bifall. Det är ett av mitt livs höjdtillfällen att predika frälsning! Redan när vi går in i fängelset känner jag en sådan glädje! Ett av de Ord som vi fick på basen i Worcester innan vi for i väg var att vi skulle går ut med glädje och bli ledda i frid.När vi haft vårt program i den gassande solen delar vi in oss i tre grupper (eftersom vi har tre tolkar) och går från cell till cell för att prata med fångarna, be med dem och skaka deras händer. Pastor Jude, som jag går med, tar emot lappar där fångarna skrivit ner olika behov de har. Tvål och Biblar. Och sångböcker. I en av cellerna frågar vi om alla är frälsta och en av fångarna säger med en blinkning:- ”Nej, inte alla. Ännu. Men de kommer en efter en!”När Mackendy far till Port-au-Prince i ett ärende sänder vi pengar med honom så han kan köpa biblar på kreol. Så att vi kan ta med dem när vi far till fängelset nästa gång.Många av fångarna borde egentligen vara frisläppta, men eftersom de inte kan betala lösensumman sitter de fortfarande inne. Det som är ännu sorgligare är att lösensummorna som vi hör är 40 amerikanska dollar och de större är på 200 eller 300 dollar. I ungdomscellen sitter ett gäng pojkar. en av dem har förlorat hela sin...

Att hyra film i Saint-Marc.

I fredags ville vi göra lite vanliga saker. Som att se på en film, äta popcorn och dricka Coca-Cola. Glada i hågen for vi med Mackendy ut på stan, men det skulle visa sig att det var mission impossible som vi gett oss in på.På DVD-butikenDVD-butiken är samma ställe som vi brukar gå till för Internet. (När det fungerar.) Väggarna är tapetserade med DVD-omslag. Tjejerna hade sett ut någon film som de vill se.- ”Hej!” inleder jag välartikulerat. Vi skulle vilja hyra en film. Mannen som äger stället tittar oförstående på mig, så jag pekar på väggarna och försöker på nytt.- ”Vi skulle vilja. Hyra. En film.” Med en huvudskakning svarar han:- ”Nej.”- ”Nej?” Hur kan han säga nej bara så där? Kanske det är något fel på min franska. Jag försöker något annat.- ”Finns det något annat ställe som hyr ut filmer?”- ”Nej,” lyder svaret igen, men denna gång med en generös gest mot datorerna. Varsågod och använd datorerna.- ”Nej, nej, vi är inte här för Internet. Vi skulle vilja…” I den stunden träder Mackendy in i butiken med några coola gangsterrörelser och något ”Yo, what’s up”-liknande uttryck. Han talar en stund på kreol och visar sedan åt oss att följa efter in i butikens bakre rum. Där får vi en 30 cm x 40 cm extremt dammig låda full av DVD-omslag framkastade åt oss. Ägaren öppnar några av dem och visar på DVD-skivor som är helt tomma. Så vi går igenom dem alla och tar med oss några som verkar vara komedier.PopcornenPopcornen hade inte varit något större problem om det varit så att vi 1) hade haft en microvågsugn (och seriöst, vem i hela Haiti har en microvågsugn? En vild gissning säger att det är de som arbetar för FN och som kör omkring i sina fina vita bilar eller går omkring i sina militäruniformer med löjligt mycket accessoarer.) eller 2) om vi hade haft elektricitet.Coca-ColanSom bekant brukar det inte vara svårt att få tag på Coca-Cola, oberoende av var man befinner sig på denna jord. Inte heller på Haiti, men det är något krångligt. Den säljs i halvliters glasflaskor...

Ensamheten och missionen.

Under några dagar har ensamheten satt in hos mig. Fast vi är ju ett team, så på det viset är vi inte direkt ensamma här, men det får mig att tänka på de missionärer som på riktigt är ensamma någonstans långt ute – utan tillgång till en gemenskap. Utan att höra från dem hemma…  Utan att känna att det finns någon som står bakom dem.Varenda gång någon skriver till mig och delar sitt liv känner jag mig hedrad och mindre ensam. Inte så utkastad i tomma intet. Men som Ida sa till mig häromdagen: kallar Gud så måste man nog gå även om man måste gå ensam. Trofast är Han som kallar.

Missionärer på oväntat besök.

Idag hade vi besök av kvinnan som Mackendy kallar ”mamma”. Olikheten var slående. Jane är en ytterst vacker liten kvinna med skimrande långt grått hår. Amerikanska. Hon har bott på Haiti i fyra år efter att hon gjorde sin lärjungaträningsskola med UMU och outreach på Haiti. Hon berättar att hon alltid velat bli missionär, men att det inte var förrän hon och hennes man höll på att adoptera tre syskon hemma i Kansas och mannen plötsligt la in om skilsmässa som saker började hända. Fast inte så hastigt trots allt. Tillsammans med barnen bad hon i åtta år tills Gud sedan förlöste dem ut på missionsfältet. Alla barnen var med då hon gjorde sin lärjungaträningsskola med UMU och var på outreach till Haiti. Alla i familjen upplevde att det var hit de var kallade. Nu är barnen 17, 18 och 19 år och den äldsta gör sig redo att göra sin lärjungaträningsskola i Orlando.- ”Fast jag är lite orolig över att vara i USA under fem månader,” säger Amanda.De håller som bäst på att starta en församling, en skola, ett barnhem och en klinik uppe i bergen. Jane säger:- ”Jag tror inte att någon smärta som livet tar oss igenom är förgäves. Byn där vi bor är full av ensamstående mammor. Jag är en ensamstående mamma som får betjäna andra ensamstående mammor, mina barn är faderlösa och nu betjänar de faderlösa på Haiti.”Förra veckan då vi arbetade med amerikanska läkare ute i byarna träffade vi på en pensionerade pastor från Florida. Han var ansvarig för evangeliseringen.”Min och min frus dröm har alltid varit att få åka på missionsresor, men vi hade ju inte tid när vi arbetade. Då kunde vi bara fara på en resa om året. Nu är vi äntligen pensionerade så vi har tid att göra flera missionsresor per år. Vi brukar vara några månader som volontärer vid Trädgårdsgraven i Jerusalem, några resor till Västafrika och så Haiti.”