Jag måste säga att det är en ganska avskräckande och ödmjukande (i verklig brist på ett passande ord) att stå inför en grupp tonårsflickor punkt. Att de dessutom bär huvudduk av det striktare slaget och någons storebror sitter på behörigt avstånd för att se till att allt går korrekt till, gör det inte desto mindre skrämmande. Eller att vi befinner oss på ett missionscenter. På sju elever måste jag undervisa fyra olika nivåer. Lillasyster drog åter parallellen till Dagsmark skola, då en grupp hade handarbete och den andra matte i samma klassrum. Allt går. Man måste bara vara väl förberedd och väldigt på alerten. Det är jag inte alltid, men det känns otroligt bra när någon avfyrar ett brett leende mot mig och jag inbillar mig att jag är på väg att vinna deras gunst. Idag berättade jag att käraste konstnären Anna är på väg från Finland och kommer hålla en konstworkshop nästa vecka. Det verkade de gilla extra mycket. Och ja, jag vet att Anna är sjuksköterska, men jag måste ju höja förväntningarna lite. Känner att vi är på väg nånstans och att arbetet utvecklas. Det är så spännande att jag knappt kan sova.