När man blir visad till busshållplatsen av turistinformationskvinnan på flygplatsen och känner det som att man just fick en ny bästa vän (och ett varmt omfamnande av överarmen); när männen kör motorcykel utan hjälm (kvinnorna också bevars); när man väntat en och en halv timme på bussen och den inte kommer; när man delar taxi med tre obekanta (och får betala största delen själv) och bara förstår "nenenene" (jajajaja) och ett enstaka "oxi" (nej); när ens gps-karta inte stämmer överens med verkligheten (och verkligheten är att det inte finns några gatuskyltar) och man istället får en personlig guide från busstationen till hotellet i form av en lokal invånare som råkar befinna sig i samma brödbutik som jag; när det finns askkoppar i form av tunnor á la 80-tal på varje våning; och när alla får en att känna det som att man dragit en trisslott av att komma - då är man i Grekland!
Hälsningar från Kalamáta på Polyponessos. Här tillbringar jag natten.
Kalamáta sett från luften denna eftermiddag.
