Jag sa ju att jag lätt snöar in på vissa bestämda grejer, vilket i klarspråk betyder att jag kedjat fast mammaåpappa vid köksbordet de senaste morgnarna och riktat deras blickar mot iPaddens skärm där den ena tapeten efter den andra rullats upp. Själv har jag ju förstås tillbringat ännu mer tid med min bästa vän, Google. Min specialinsnöing är i jugend (dvs art nouveau), med biämne i 1920-tal.
Trots att jag är näst intill sjukligt intresserad av att återställa Himmelriket-på-jorden Nygård till sitt ursprungliga tillstånd (utopi), så måste jag säga att jag drar gränsen vid allmoge. Jag tål det inte. Får allergiska reaktioner. (Alltså, det kanske passar till andra, på samma sätt som att andra gärna får tycka om selleristjälkar och jag kan tycka att de ser goda ut, men de kommer inte över mina läppar.) Men när jag förälskat mig i den ena jugendtapeten efter den andra har jag med sorg i hjärtat insett att de aldrig kommer passa i ett bondhus.
Så döm om min förvåning då jag gick igenom åtminstone nio lager (kanske tio näralltkommeromkring) tapeter som pappa rivit loss från väggen i tamburen och sparat. Ja, familjen Blomster ser ut att ha haft pippi på tapeter (lite lek med ord där eftersom Pitkäpää i folkmun kallas Pippi), åtminstone efter 1951, då nya tidningar har satts upp över de gamla tapeterna och lager på lager av mest ljusgröna tapeter (men även blå och ljusbruna) har satts upp för att slutligen målas över med grönt. Det var så jag lärde känna tamburen. Men kolla då in dessa båda allra ursprungligaste tapeter:
